Dödssynden av Harper Lee

dodssyndenFör ett tag sedan läste jag den amerikanska superklassikern Dödssynden (1960), mer känd under originaltiteln To kill a mockingbird. Det är en typiskt en sådan där bok jag aldrig kommit mig för att läsa trots att jag länge velat göra det. Tydligen krävdes det att vi valde den som bok i min bokcirkel för att det skulle bli av. Dödssynden är författaren Harper Lees debutroman och samtidigt även hennes enda roman, för trots att den blev en sådan succé har den aldrig fått någon uppföljare.

Boken utspelas i den amerikanska södern under depressionen och berättas ur den sexåriga flickan Scouts perspektiv. Under ett par års tid får vi följa hennes och storebrodern Jems utforskande av omvärlden och så småningom även deras upptäckt av sociala orättvisor i samband med att deras pappa Atticus Finch blir försvarsadvokat åt den svarte Tom Robinson som står anklagad för våldtäkt av en vit kvinna. Romanen är dels en barndomsskildring, dels ett viktigt debattinlägg i rasfrågan. Personligen tycker jag styrkan ligger i den senare delen som jag hade önskat få breda ut sig ännu mer. Rättegångsscenerna som romanen är mest känd för, och som man därför går och väntar på, gör dock tyvärr inte sitt inträde förrän kring sidan 170 (mer än halvvägs in i romanen).

Trots ljusglimtar här och där tycker jag sammantaget att Dödssynden inte är mer än en medioker klassiker. Vad som drar ner helhetsintrycket, förutom den långa startsträckan, är bland annat att romanen är något övertydlig i sitt berättande. Ändå är jag väldigt nöjd med att ha läst den och kan förstå varför den har fått så stort genomslag.

 

Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman

oceanen-vid-vagens-slutNeil Gaiman liknar ingen annan författare. Han rör sig obehindrat mellan fantasi/skräck och verklighet, skriver lika bra för ungdomar som för vuxna och behärskar såväl romankonsten som att skriva textdelen i tecknade serier. Jag förstår verkligen varför han har så många hängivna fans.

Hans senaste roman Oceanen vid vägens slut inleds med att en nu vuxen man återser sina barndoms hemtrakter i samband med en begravning och börjar minnas saker han varit med om som sjuåring. Familjen hade då en inneboende som tog livet av sig och i samband med detta börjar även en massa andra obehagliga saker att hända. När ondskan dessutom inkräktar hans hem i form av barnflickan Ursula Monkton blir vardagen plötsligt till en mardröm där även fadern blir som förbytt. Den enda trösten och tryggheten finner han hos familjen Hempstock: hans nyfunna och 11-åriga vän Lettie samt hennes mor och mormor, som alla har det gemensamt att de aldrig tycks åldras och dessutom verkar veta hur man skyddar sig mot onda krafter.

Boken är delvis inspirerad av författarens egen barndom, åtminstone enstaka detaljer som att han var en ganska ensam pojke vars bästa sällskap var en bok. En intressant detalj som jag själv inte lade märke till under läsningen är att man faktiskt aldrig får veta vad huvudpersonen heter (inte pappan heller för den delen), vilket Jessika Gedin påpekade i intervjun i Babel. Gaiman beskrev det som att det främst är kvinnorna som är betydelsebärande i romanen och därför alltid refereras till vid namn.

Även om Oceanen vid vägens slut är riktigt läskig och händelserik mot slutet tycker jag ändå den största behållningen med romanen är den första halvan, där skräcken kommer krypande och stegras långsamt på ett effektfullt sätt. Ett plus också för det stämningsfulla omslaget.

Vi kom över havet av Julie Otsaka

vi-kom-over-havetVi kom över havet handlar om de japanska postorderfruarna som skeppades över Stilla havet till Kalifornien på 1920-talet för att gifta sig med de japanska bönder som redan etablerat sig där. På båtresan dit fantiserar kvinnorna om männen som ska bli deras och en bättre framtid, men de flesta kommer att bli besvikna. Steg för steg gör de ändå sitt bästa för att anpassa sig till sina nya liv som bondfruar, städerskor, och hushållerskor i en främmande kultur (vad annat finns det att göra?). Och när de väl är så integrerade de kan bli inträffar den japanska bombattacken av Pearl Harbor. Plötsligt börjar den tidigare så omtyckta japanska arbetskraften – lågmälda, noggranna och flitiga! – att misstänkliggöras och åtgärder mot dem börjar så sakteligen att vidtas.

Det här är japansk-amerikanska Julie Otsukas andra roman, men den första som har översatts till svenska. Efter framgångarna har alldeles nyligen även hennes debutroman När kejsaren var gudomlig kommit ut i svensk översättning. Båda romanernas teman kretsar kring de japanska immigranternas ställning i det amerikanska samhället under första hälften av 1900-talet, en för mig hittills okänd historia. Den starka berättelsen i sig utgör förstås också en av styrkorna i Vi kom över havet. En annan ligger i språkets exakthet och berättarteknikens vi- respektive de-form:

Första natten

Den natten tog våra makar oss snabbt. De tog oss  lugnt. De tog oss försiktigt men bestämt, och utan att säga ett ord. De förutsatte att vi var de oskulder som äktenskapsmäklarna hade lovat dem att vi var och de tog oss med utsökt omsorg. Tala nu om för mig om det gör ont. De tog oss när vi låg platt på rygg på det kala golvet i Minute Motel. De tog oss nere i centrum, i andraklassrummen på Kumamoto Inn. De tog oss på de bästa rummen i San Francisco där en asiat på den tiden kunde sätta sin fot. […] De tog oss innan vi var redo, och vi slutade inte blöda på tre dagar. De tog oss med våra vita sidenkimonor hopsnodda högt ovanför våra huvuden och vi trodde att vi skulle dö. Jag trodde att jag skulle kvävas. De tog oss girigt, hungrigt, som om de hade väntat i tusen och ett år på att få oss. De tog oss trots att vi fortfarande var illamående efter båtresan och marken ännu inte hade slutat gunga under våra fötter.

( ur Vi kom över havet, s. 31 f.)

Otsuka delger oss berättelsen på ett osentimentalt, men samtidigt drabbande, sätt som ringar in såväl enskilda öden som gruppens erfarenheter i stort. Så kortfattat, men ändå med sådan detaljrikedom. En imponerande roman på endast 174 sidor!

Än klappar hjärtan av Helena von Zweigbergk

an-klappar-hjartanÄn klappar hjärtan handlar om tre systrar och deras öden: Astrid, den kontrollerade storasystern som lever ett idylliskt familjeliv ute i villaförorten, mellansystern Sandra som har ekonomiska problem och vars äktenskap med en alkoholiserad man börjar knaka i fogarna och lillasystern Lena som är den konstnärliga bohemen och familjens svarta får.

Det är juni och examenstider. Astrids son tar studenten och till mottagningen är hans amerikanske pappa inbjuden, han som övergav familjen när sonen var liten men som nu vill försöka ställa saker till rätta. Detta leder till att många starka känslor bubblar upp till ytan på ett sätt som påverkar såväl Astrids nya man och familj som relationen till systrarna. När det dessutom framkommer att yngsta systern Lena har drabbats av cancer ställs alla inbördes relationer och slitningar ytterligare på prov.

Helena von Zweigbergks roman är stark och sorglig på ett sätt som kryper in under huden. Som läsare känner man verkligen för karaktärerna och trots att systrarna är så olika varandra skildras alla tre trovärdigt i varsina kapitel, vilket också gör var och en till huvudpersoner. Jag har förstått att författaren själv har tre systrar och förmodligen därför själv haft anledning att fundera på vilka olika roller vi tenderar att tilldelas i en familj beroende på vilken ordning vi råkar födas i liksom andra omständigheter vi inte kan påverka. Att uppväxten formar oss är självklart och hur syskon med samma gener och grundförutsättningar ändå kan bli så olika är verkligen intressant i sig. En välskriven och läsvärd relationsroman!